Är det tillåtet att få någon att ta sitt liv?
Sedan tidigare i år är en ny specifik typ av gärning kriminaliserad i svensk rätt, uppmaning till självmord.
Brottet återfinns i brottsbalken (1962:700) 4 kap. 7a §. Där framgår att den som uppmanar eller på annat liknande sätt utövar psykisk påverkan mot någon att begå självmord döms för uppmaning till självmord till fängelse i högst två år. En förutsättning för att dömas är att gärningen ska ha varit ägnad att medföra en inte obetydlig fara för sådan handling.
Det nya brottet är ett så kallat abstrakt farebrott. Det krävs således inte att någon fara har uppkommit i det enskilda fallet, utan det är tillräckligt att gärningen typiskt sett inneburit en inte obetydlig fara för självmord. För att gärningen ska vara straffbar behöver uppmaningen enligt lagtexten inte vara en uttrycklig anmodan att begå självmord, utan uppmaningen kan vara mer eller mindre underförstådd.
Av allmänna straffrättsliga krav gäller även som huvudregel att den som begår en straffbelagd gärning ska ha uppsåt till denna för att kunna straffas. I det här fallet innebär det ett krav på att gärningsmannen ska ha varit medveten om sin uppmaning eller motsvarande psykiska påverkan, och i någon mening kan sägas ha haft uppsåt till omständigheten som inneburit fara för att den påverkade skulle ta sitt liv. En sådan omständighet kan vara vetskapen om att den påverkade lider av psykisk ohälsa.
I 4 kap. 7a § andra stycket stadgas att den som begår en gärning som avses i första stycket (dvs. utövar någon slags psykisk påverkan att begå självmord) och inte har uppsåt till men är oaktsam beträffande de omständigheter som innebär att gärningen är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för självmord, döms för oaktsam uppmaning till självmord. Straffskalan för detta brott är böter eller fängelse i högst sex månader. För att anses oaktsam enligt straffbudet är det tillräckligt med så kallad ”omedveten oaktsamhet”, dvs. att det finns skäl att gärningsmannen borde ha anat omständighet som tyder på risk för självmord.
Avslutningsvis kan sägas att gärningen under vissa förutsättningar kan vara straffri. I brottsbalken 4 kap. 7a § tredje stycket anges att om en gärning enligt första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar. Ansvarsfrihetsregeln är emellertid avsedd att tillämpas restriktivt.
