I september 2020 presenterade regeringen ett 34-punktsprogram med förslag på åtgärder mot gängkriminalitet. En del av åtgärderna syftar till att bryta rådande tystnadskultur. Däribland finns ett förslag om att utreda behovet och lämpligheten av att införa en möjlighet att vittna anonymt. De  särskilda utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 21 maj 2021. Det ska betonas att frågan om anonyma vittnen berörts vid flertalet tillfällen tidigare, utredningarna har emellertid inte resulterat i något lagförslag vilket framförallt beror på att ett system i vilket anonyma vittnesmål tillåts som bevismedel inte är förenligt med rättssäkerheten. Det skulle inskränka den misstänktes rätt till insyn på ett menligt sätt.

Det ska inledningsvis sägas att med anonyma vittnen förstås vittnen vars identitet är okänd för den misstänkte eller tilltalade. Det som framförallt är anmärkningsvärt är att ett system där vittnen tillåts vara anonyma står i strid med artikel 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, vilken garanterar envar rätten till en rättvis rättegång. Konventionen är inkorporerad i svensk rätt genom en särskild lag och ska tolkas och tillämpas i enlighet med Europadomstolens praxis.

Rätten till en rättvis rättegång innebär bland annat en rätt för den tilltalade att få möjlighet att förbereda sitt försvar samt låta förhöra vittnen som åberopats emot denne. För att den tilltalade ska få möjligheten att förbereda ett reellt försvar är det en förutsättning att han eller hon vet vad anklagelserna avser och från vem anklagelserna riktas. Att ställa motfrågor till vittnet innebär vidare en möjlighet för försvaret att ifrågasätta och motbevisa de uppgifter som lämnas. I linje med detta ska det uppmärksammas att förfarandet även strider mot den grundläggande straffprocessuella principen beträffande ett kontradiktoriskt förfarande, vilken följer indirekt av artikel 6 Europakonventionen. Av kontradiktionsprincipen följer att den som är anklagad för ett brott har rätt att bemöta och yttra sig över all den bevisning som läggs denne till last. Ingen ska kunna dömas ohörd. För att en rättegång ska betraktas som rättvis krävs vidare att den tilltalades intressen är väl balanserade i förhållande till vittnen och brottsoffer. Ingen av parterna får lov att gynnas på den andres bekostnad. Att tillåta vittnen att vara anonyma innebär att den tilltalade fråntas möjligheten att ifrågasätta och kommentera de uppgifter som lämnas. Den tilltalade försätts därmed i ett underläge.   

Europadomstolen har förvisso konstaterat att anonyma vittnesmål kan vara förenligt med artikel 6 i Europakonventionen. Detta gäller emellertid endast under vissa specifika förutsättningar. I målet Pesukic mot Schweiz framförde Europadomstolen tre specifika bedömningsgrunder för att avgöra huruvida tillåtandet av anonyma vittnen är förenligt med rätten till en rättvis rättegång. Till en början krävs det att det finns goda skäl för att vittnets identitet ska hemlighållas. Därefter ska domstolen ta ställning till eventuell övrig bevisning – finns det någon ytterligare bevisning, utöver det anonyma vittnesmålet, som styrker åtalet? För det fall ett anonymt vittnesmål helt eller till stora delar är avgörande för en fällande dom krävs ytterligare och omfattande processuella rättssäkerhetsgarantier för att väga upp för det underläge som försvaret hamnar i. Det motbalanserande förfarandet ska leda till att det görs en korrekt och rättvis bedömning av vittnesmålets tillförlitlighet. Omständigheter som i Europadomstolens praxis generellt sett varit avgörande för att bedöma tillåtligheten av ett anonymt vittnesmål är för det första att vittnesmålet lämnas i närvaro av en domare som känner till vittnets identitet. För det andra att den tilltalades försvarare får möjlighet att närvara vid vittnesförhöret, i detta avseende är det tillräckligt att försvararen får ta del av förhöret genom ljudöverföring (även förvrängd sådan). Därtill är det betydelsefullt att försvaren får möjligheten att ställa frågor till vittnet och att vittnet i det fallet är skyldig att besvara samtliga frågor utom sådana som riskerar att röja dennes identitet.

För det fall att vittnets identitet är okänd för den tilltalade finns det även en inte allt för obetydlig risk att vittnet väljer att vittna av fel anledningar och därmed lämnar ett falskt vittnesmål. Eftersom försvaret inte känner till vittnets identitet eller bakgrund försvåras möjligheten att lägga fram bevisning för de olika skäl som vittnet kan ha för att ljuga. Dessa omständigheter är av stor betydelse när domstolen ska ta ställning till vittnets trovärdighet och även vittnesmålets bevisvärde vilket bör bli tämligen lågt. Vi bör ställa oss frågande till att införa ett system som riskerar att få låg verkningsgrad och som dessutom äventyrar rättssäkerheten.

Ur ett svenskt perspektiv är det även viktigt att belysa konflikten som kan uppstå mellan å ena sidan anonyma vittnen och Advokatsamfundets regler om god advokatsed, särskilt beträffande advokaters lojalitetsplikt. Eftersom advokaten är skyldig att hålla sin klient underrättad om vad som förekommer i utredningen krävs det att vittnets identitet hemlighålls även inför försvararen.

Tillåtandet av anonyma vittnen innebär slutligen en risk för att beviskravet sänks. Det ska betonas att rättssäkerheten i mål rörande allvarlig brottslighet i vilken den tilltalade vid en fällande dom riskerar ett mycket långt fängelsestraff bör vara särskilt framträdande. 

Sammanfattningsvis, möjligheten att vittna anonymt underminerar rättssäkerheten i flera avseenden. Det mest påfallande är att ett sådant system urholkar den tilltalades grundläggande rättigheter. Det är därmed ingen tänkbar lösning mot den rådande tystnadskulturen.